Kattens skatt eller mattes (s)katt?

Skönheten här ovanför är kelig, busig och en otrolig jägare. Hon är två år och kom nyss fram till altandörren med sitt senaste byte - en björktrast. Trasten levde så jag stängde altandörren. Förra sommaren, veckan innan hon blev ett år, kom hon in med sitt första byte - en ung skata. Levande. Den smet och flaxade vettskrämd runt i huset innan vi fick ut den genom ett köksfönster. För ett par veckor sedan kom hon in med en trastunge. Död, tack och lov. Några minuter efteråt kom hennes syster in med en likadan. Död den också.

Annars brukar hon bära in äppelkart (=bollar med svans?), nedfallna plommon och diverse insekter. Förra veckan kom hon glatt in med en vårtbitare. Levande. Maken hittade sedan resterna av den bland returtidningarna. Till saken hör att hon alltid har ett halsband med en pingla när hon är ute. Även nu. Åtminstone fåglarna borde varnas av den, tycker jag.

För övrigt är jag väldigt trött på det här hattiga aprilvädret; ena stunden strålande sol, andra stunden ösregn.

Uppdatering: Fågeln lever fortfarande. Hon försöker fortfarande ta in den. Ja jag vet, det är kattens natur - men det är likafullt otrevligt. (Inte minst för att jag inte gillar att sopa fågeldun i flera månader.)